Servitut
Ett servitut är en rätt för ägaren av en fastighet (den härskande) att använda en annan fastighet (den tjänande) på ett visst sätt – till exempel att köra över den, ha en brygga eller ta vatten. Det ska tjäna en ändamålsenlig markanvändning och vara av stadigvarande betydelse för den härskande fastigheten (jordabalken 14 kap. 1 §).
Ett avtalsservitut upplåts skriftligen av den tjänande fastighetens ägare och ska ange båda fastigheterna och ändamålet (14 kap. 5 §). Den som utövar servitutet ska inte belasta den tjänande fastigheten mer än nödvändigt (14 kap. 6 §).
Servitut kan också bildas av Lantmäteriet vid en förrättning – officialservitut – enligt fastighetsbildningslagen (1 kap. 1 §). Ledningar för el, tele, vatten och avlopp har ofta ledningsrätt enligt ledningsrättslagen.
Nyttjanderätt
Nyttjanderätt är rätten att använda en fastighet mot ersättning eller utan – arrende, hyra, tomträtt och andra upplåtelser. Jordabalkens 7 kapitel innehåller de gemensamma reglerna när rätten är upplåten genom avtal (7 kap. 1 §); de särskilda finns i kapitel 8–15.
Ur lagtexten
«Servitut upplåtes skriftligen av den tjänande fastighetens ägare. I upplåtelsehandlingen skall anges den härskande och den tjänande fastigheten samt ändamålet med upplåtelsen.»
Vad köparen ska kontrollera
Mäklaren ska kontrollera vilka inteckningar, servitut och andra rättigheter som belastar fastigheten och ta upp dem i objektsbeskrivningen (fastighetsmäklarlagen 3 kap. 13 och 14 §§). Läs dem – och fråga säljaren om avtal som inte är inskrivna.
Lagar ändras. Kontrollera alltid den gällande lydelsen och rådgör med en jurist i ditt eget ärende.
Källor
Jordabalken (1970:994) 7 kap. 1 §, 14 kap. 1, 5 och 6 §§; Fastighetsbildningslagen (1970:988) 1 kap. 1 §; Ledningsrättslagen (1973:1144). Läst 21 okt. 2026.